Än så länge
Idag vaknade jag halv ett av ett visslande ljud från min mobiltelefon, det var halebop som skickade ut ett reklam sms. Pjuh sa ja och satte på mej mina kläder (förutom tröjan som var Petras) och tog en blåsig men solig höst promenad med lite soft musik i öronen. Skönt skönt. tankarna svävade iväg och jag insåg att jag hade drömt om en kill"kompis" som hade tyckt synd om mej i drömmen och kommit å klappat mej på huvudet och på kinden å nästan suckat en "stackars dej suck". Alla som känner mej vet att jag hatar att bli klappad och gulli gullad med men iaf. jag blev skit sur å bara morrade typ. Hela drömmen igenom tyckte han synd om mej för att han hade lämnat mej typ... men jag brydde mej inte ett skit men de trodde han, Sedan visade det sig att han hade skrivit en bok om han och mej. Det var ungefär som Mandomsprovet eller Mrs. Robinsson som den heter egentligen.
Men iaf. drömmen kom på huvudet och jag upptäckte en viss verklighetskänsla i den.
Okej, verkligheten, den flyger alltid över mej när jag går utanför huset. Inne i huset har jag fullt upp med bakning, städning jobb sök och sådant och jag har alltid hög musik på så verkligheten blir avstängda från mina tankar. Tänker inte ens, bara grejjar. Men iaf. när man kommer utanför dörren vaknar tankarna till liv igen. I vanliga fall brukar dom handla om ångest, rastlöshet och tomhet. Men idag kände jag ingenting. Tänkte över vad som hänt i helgen, tankar som brukade få mej att vilja dra sönder tröjan ungefär. Men nopp, tomt. Kännde mej nästan rentutav harmonisk. Eller bara oförmögen att känna nått alls. En posetiv känsla kanske.
_______________________________________________________________________________________
Som jag & en Emma konstaterade.
När vi är med varandra så behöver man inte tänka på verkligheten, känns som man tar en paus från allt som har med ansvar att göra. Skönt.
(inte ordagrant men)
