Dåtid.
En kär vänn till mej, fick mej att reagera starkt i morse.
Och kom senare på dan å tänka på grannfamiljen vi bodde i samma hus som när vi flyttade in till (centrum) som vi kom i jätte bra kontakt med. Dom hade en son som då var 1 år och jag blev genast fast=) Han blev som min låtssas lillebror. Jag var då tio år och var å lekte hos han varje ledig stund jag hade, jag skyndade mej med läxorna när jag kom hem efter skolan och rusade ner till honom kommer jag ihåg =)Men min lyckligaste dag var nog när jag fick följa med och hämta honom på dagis och han blev jätte glad när han fick syn på mej=)
Han hade även två halvbrödrar som jag och mina systrar blev väldigt bra kompisar med. Dom var då 11 och 13 tror jag och hade Chilienskt ursprung eller vad det heter när man kommer från Chile. :) Vi hade en underbar sommar med dom med tältande,cyklande och massa bus (den älsta killen retades med mej och kallade mej toffsmes jämt, fast på skojj förståss =P ). Men sedan åkte dom tillbaka till sin mamma igen där dom bodde. Och nästa gång vi träffade dom så var ingenting sig likt, man kände knappt igen dom. men vi förstod ju inte mkt då och "lekte" med dom, dom få gångerna som dom hälsade på sin pappa.
Sedan upphörde besöken nästan helt och eftersom vi inte var "vuxna" nog så fick vi inte reda på riktigt varför, mer än att mamman inte ville att dom skulle få träffa sin pappa.
Sedan flyttade hela familjen och vi träffade vår "lillebror" och deras familj allt mindre så man tänkte vell inte så mkt på allt de där andra. Men sedan kom allt på tal igen när pappan gav ut en bok om sitt liv och tvisten med barnen. Jag fick inte läsa den då för mina föräldrar kommer jag i håg, dom tyckte att den var för hemsk helt enkelt och att jag skulle bli lite äldre först.
Nu har jag läst boken, det var iof. flera år sedan jag gjorde det tror jag. Den va hemsk, speciellt eftersom jag kände personerna som var med i den, kändes overkligt. Man blev så himla arg och frustrerad. usch.
Kom och tänka på allt de där i dag. Undrar ibland då och då vad dom "killarna" gör nu, dom är ju vuxna nu. Undrar vart dom bor och om dom mår bra osv. Har inte träffat "lillebror" på två år nu heller tror jag.. men vi pratar ibland på msn. Känns dumt. vore nästan bättre om internet inte fanns så man fick större andledning till å hälsa på eller ringa. Han e ju tonåring nu... gud va skumt. glömmer aldrig första gången vi träffades =D
Jag Petra och han lekte att vi åkte på delfiner i havet =) hehhe . många fina minnen !
Och kom senare på dan å tänka på grannfamiljen vi bodde i samma hus som när vi flyttade in till (centrum) som vi kom i jätte bra kontakt med. Dom hade en son som då var 1 år och jag blev genast fast=) Han blev som min låtssas lillebror. Jag var då tio år och var å lekte hos han varje ledig stund jag hade, jag skyndade mej med läxorna när jag kom hem efter skolan och rusade ner till honom kommer jag ihåg =)Men min lyckligaste dag var nog när jag fick följa med och hämta honom på dagis och han blev jätte glad när han fick syn på mej=)
Han hade även två halvbrödrar som jag och mina systrar blev väldigt bra kompisar med. Dom var då 11 och 13 tror jag och hade Chilienskt ursprung eller vad det heter när man kommer från Chile. :) Vi hade en underbar sommar med dom med tältande,cyklande och massa bus (den älsta killen retades med mej och kallade mej toffsmes jämt, fast på skojj förståss =P ). Men sedan åkte dom tillbaka till sin mamma igen där dom bodde. Och nästa gång vi träffade dom så var ingenting sig likt, man kände knappt igen dom. men vi förstod ju inte mkt då och "lekte" med dom, dom få gångerna som dom hälsade på sin pappa.
Sedan upphörde besöken nästan helt och eftersom vi inte var "vuxna" nog så fick vi inte reda på riktigt varför, mer än att mamman inte ville att dom skulle få träffa sin pappa.
Sedan flyttade hela familjen och vi träffade vår "lillebror" och deras familj allt mindre så man tänkte vell inte så mkt på allt de där andra. Men sedan kom allt på tal igen när pappan gav ut en bok om sitt liv och tvisten med barnen. Jag fick inte läsa den då för mina föräldrar kommer jag i håg, dom tyckte att den var för hemsk helt enkelt och att jag skulle bli lite äldre först.
Nu har jag läst boken, det var iof. flera år sedan jag gjorde det tror jag. Den va hemsk, speciellt eftersom jag kände personerna som var med i den, kändes overkligt. Man blev så himla arg och frustrerad. usch.
Kom och tänka på allt de där i dag. Undrar ibland då och då vad dom "killarna" gör nu, dom är ju vuxna nu. Undrar vart dom bor och om dom mår bra osv. Har inte träffat "lillebror" på två år nu heller tror jag.. men vi pratar ibland på msn. Känns dumt. vore nästan bättre om internet inte fanns så man fick större andledning till å hälsa på eller ringa. Han e ju tonåring nu... gud va skumt. glömmer aldrig första gången vi träffades =D
Jag Petra och han lekte att vi åkte på delfiner i havet =) hehhe . många fina minnen !
Kommentarer
Postat av: Titta - Indianerna Ligger Lökandes Allihop!
Tonåring?? nej det kan inte stämma.. Han borde väl vara ca.. 3?
Postat av: Anonym
hehe ja man kan ju tro de :D
Trackback
